Höstens tid


cropped-dsc00968.jpgHär kommer en reflektion om hösten som jag skrev, den har blivit publicerad i Själevadsposten, en förträfflig liten tidning som sköts excellent av dess redaktör Kurt-Göran Öberg m.fl. I denna tidning håller flertalet kåsörer och kolumnister hus, det finns mycket spännande att läsa om. Kurt-Göran Öberg har tills i år hållit i Poesi-Hörnan på Arkens bibliotek i Örnsköldsvik. Det är ett mycket trevligt inslag i poesins underbara värld häruppe i sköna Ångermanland. har man vägarna förbi däruppe så kan man ju alltid göra en visit där, träffarna sker en lördag i månaden. Det kan rekommenderas. Vill man veta vilka dagar det är kan man kontakta Arkens bibliotek eller mig här.

Nåväl, nu över till höstens tid som nu inletts på allvar, här får ni ta del av min lilla tankegång om hösten och dess fröjder, trots regn och rusk:

Höstens tid.
Det nya höstmörkret, det för i år, doftar äpplen och utblommade blommor. Naturen gör sig redo för vilans period. Lite långsammare, lite längre, mörkret omfamnar oss. I kvällningen står jag ute på gårdsplanen och lyssnar på ljuden, ett litet prassel i trädens kronor, en och annan bil som far förbi mot andra för mig okända mål. I höstens tid kommer annat som sommaren förberett för, skolor som börjar ett nytt läsår, på söndag ska landets befolkning gå till val, ta den röst man har och lägga i valurnorna. Man ska lämna från sig ett förtroende och hoppas på att andra förvaltar det väl. Runtom i landet kommer människor samman i allehanda aktiviteter och öppnar upp för gemenskap. Man förkovrar sig, en del ses i kyrkor och församlingshem där man får sjunga ut. Andra tar sig ut i naturen under hösten och ger sig hän i färgprakten. Man drar in naturens dofter i sina näsborrar och känner hur naturens krafter och livsandar sporrar. För många öppnas nya möjligheters dörrar. De som kommer hit, de som aldrig varit här innan beskådar vår Höga Kust med nyfikenhet.
I tillvaron finner människor andrum, man slår sig ner med sin gamla fikakorg på en klipphäll på Rotsidan, skådar ut över havet och försvinner bort i sin egen tankevärld, så mycket att kaffet hinner kallna. Avlägset hörs vågor svalla. Tiden går och snart ses kala träd, den första morgonen med frost som ramar in naturens egna bilder, vyer. Det kallnar och nästippen rodnar, man får gnida sina händer varma. Länge och väl, man har glömt vantarna hemma. De ligger där på hallbyrån tillsammans med minnet. Ute skrumpnar växtligheten ihop, rallarrosorna står ståndaktigt kvar i sina brunröda skepnader, medan björkens gula löv far kring dem i sin egna ystra dans. På vägen har vattenpölarna fått sin första is och vägkanterna är fyllda av de utblommade blommorna och ris, mest ris. En ekorre skuttar fram över gräsets vitgula fnasighet, fort går det. Många är de jordens skapelser som gör sig redo för vintern, samlar föda. Där i grannens trädgård står rönnbärsträden med alla sina bär så röda. Det glöder om träden, ur morgondimman tittar solen fram över en kam, över ett stort moln som har format sig som ett berg. Molnet ser nästan ut som ett fjäll, det är så härligt och av anblicken blir man säll. Gamla och nya upplevelser av årets gång blandas i min tankegång.
Men tillbaka till denna kväll där jag nu känt doften av äpplen från trädet på baksidan, blandat med skogens alla essenser, så förunderligt det är med livets sekvenser, innan var det ljust och nu är det mörkt. Nu är det höstens tid, trots kvardröjande härliga och varma dagar, så blir det ändring av i varje äng och lid. Frostnupet kanske men med en känsla av frid.”

©Linda Åberg Luthman – Höga Kusten Poeten
F:a Levande text, 2014

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s