Sinnesfrid i Juletid


Nu dalar de ner utanför, de fina, kristallvita lappvantarna. Sakta singlar de mot marken. Ute är det tyst, så tyst det kan bli med den stora bron intill huset. En och annan lastbil passerar, det lackar mot jul och jobbet måste gå på två hjul, i kurvan mot Örnsköldsvik. Men ändå är det lugnt här. Jag gör som jag gjorde som liten, öppnar rutan och sträcker ut mina händer för att ta emot lappvantarna. De lägger sig fint på mina händer och sedan smälter de. Länge varar det inte – ett stökigt skrivbord gör sig påmint. Plikter, julkort och en massa halvdana julklappsrim, glöggen har kallnat. Från köket kommer alla julens gastronomiska fröjders dofter, en blandning av både skinka och risgrynsgröt i täten. Glöggen är för söt. Medan jag knåpar med allt, knäpper det i väggarna, det är småkallt. Jag har turen att få bo, vara inne och ha det bra. Det finns andra som också skulle få ha det så, ha det precis som jag. Men så är det inte.

Jag lutar mig bak i stolen och blundar, hör radion som spelar “Gläns över sjö och strand”, visslar med en stump medan jag vilar min skrivkrampshand. Julefrid, julefrid, sinnesfrid försöker jag anamma i varje andetag. Jag vill att hela världen finge frid. Lägga undan vapnen, sluta varje strid. Så människor slapp fly, kunde stanna hemma och också de få andas julefrid, eller någon annan sinnesfrid. Mycket ska hinna tänkas i dessa sena timmar. På människor från Syrien, de gamla på hemmen, den hemlöse som blivit av med sin sovkartong och en mamma som får köpa julklappar en annan gång. Bättre är det inte.

I julkorten förlorar jag mig i gammaldags motiv, tomtegubbar och snötyngda granar. En nisse smyger med risgrynsgröten. Ovanpå allt tronar månen på nattsvart himmel bland stjärnediamanter som glimmar. Jag skulle vilja skicka uppfyllda drömmar, inte bara pappersillusioner. Tänk, att få öppna ett kuvert och det är på riktigt, det som strömmar ut. Jag klistrar igen det sista kuvertet, sedan håller jag natt.

Ett par dagar gingo, julen blåstes in med stormens vindar, Lucia träder framåt, man undrar hur vintern månde bliva? Tiden tar raska tag, dag för dag, det blir än viktigare att behålla sinnesfriden. Tänk på julefriden, i juletiden. Under tiden vill jag fånga lappvantar igen – se på dem och känn!

© Linda Åberg Luthman – Höga Kusten Poeten, F:a Levande Text 2013

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s