Vakuum.


– Kan du beskriva ordet vakuum?
– Nej, men jag tror att jag har det härinne, svarar den andre och pekar på sitt huvud. Så kan väl min situation beskrivas just nu. Jag, som alla andra organismer, väntar andäktigt på våren. Min mentala kapacitet har nu kommit till en nivå som kan beskrivas som ganska låg. Varje mening blir som ett maratonlopp, inte ens Povel Ramel skulle kunna göra en mer fullödig beskrivning av den känsla av tyngd som mitt huvud befinner sig i, i sin sång “Gräsänklingblues”. Jag är rädd att skallen ska tippa över, jag hade behövt ett nackskydd. En sådan man köper på Apoteket när man fått en släng av nackspärr. Det är en underlig känsla av total tomhet, stillhet i min tankeverksamhet. Och det är en oerhörd ovanlighet när det gäller undertecknad. Jag har en hjärna som aldrig stänger av, ibland har den gått på tomgång. Vad gör man som poet när tanken står still? Det finns de som hemsöker sig till någon slags klichéartad värld och skapar en illusion om att de skapar. Men inte denna poeten. Inte ens det har jag mäktat göra. Det står helt still. Ungefär som mycket av vinterns trafik på vägarna, det har inte gått som tåget skulle man kunna skriva. Och tågen har ju inte gått ändå.

Små ord i tillvaron blir räddningsplankor när man sitter där med det tomma arket framför sig, på datorn eller i anteckningsblocket. Det finns ju så mycket att skriva om, orarerar livstils/skrivcoacher. Det kanske det finns men när man hamnar i vakuum slutar hjärnhalvorna av någon underlig anledning att samarbeta. Lusten att skriva sugs ut genom hårrötterna i hårbotten. Till och med håret kroknar. Man spenderar en hel vinter med att se ut som en slokad tulpan som utslagen ligger där på sin divan. Men någonstans måste väl ändå återtåget börja? Märkte ni att jag skrev “återtåget”?
Man kanske behöver tillfriskna mentalt? Det finns inga detox-behandlingar för hjärnan. Hade det funnits så hade jag köpt det för länge sedan. Jag behöver komma åt min hjärna, så jag kan sätta igång nån gång.
I en sådan här situation blir man mästare på att hitta på ursäkter för sig om att inte skriva,eller ens anteckna.Jag har en sällsynt förmåga att hamna på internet och läsa om världens gång medan jag sittet och “surrar” för mig själv. Rätt vad det är så är tiden säng-tid och vips har jag bränt en dag till i mitt liv. Men idag innebar lite skillnad i alla fall! Här, precis här och nu så blev en text till, ordet vakuum blev en räddare i nöden. Att drabbas av skrivkramp är för en poet rena döden. Jag måste fortsätta att tro på det jag gör, för det är det inte någon annan som gör det åt mig. Tro på mig, ge mig själv lite kärlek, och till sist tillåta mig själv att fyllas med hopp. En liten bit in taget så ska det nog gå!Inte ha bråttom, Linda!Inte ha bråttom!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s