Gläntan i skogen – om hösten…


Foto: Linda Åberg Luthman, 2010.
Frostnupet i Mörtsal. Foto: Linda Åberg Luthman, 2010.

Som liten flicka plöjde jag mig fram i lövhögarna om hösten. Jag rullade runt bland löven och när jag hade tröttnat på det gick jag på skattjakt. Det gällde att plocka så många guldgula löv som möjligt. Jag gömde dem i garaget bland all bråten. Under natten drömde jag att när jag kom ut i garaget morgonen därpå så skulle löven vara förvandlade till guldpengar. Jag fantiserade om alla saker jag skulle köpa till mamma och pappa. Därefter skulle mina syskon få så mycket godis som de bara orkade äta. Med detta i tankarna lekte jag i skogen nedanför huset där vi bodde. Trafiken var på tryggt avstånd och storstaden Göteborg kunde lika gärna ha legat i Afrika, det verkade så långt borta. Ett par mil hade ett oändlighetsperspektiv när man var liten.

Jag ägnade timmar åt min älskade skogsglänta och här kunde jag följa årets gång och under hösten hade skogen en magiskt förförande doft. Jag stod i skogen och drog in den friska luften i djupa andetag, multnande löv och våt jord.
Där i skogen bland alla skuggorna fanns mina skogsprinsessor och riddare. Längst bort bodde den stora draken med sin eldiga tunga. Den hade sin borg i hålan som var utmejslad i stupet, framför hålan stod en stor ek och kastade sin skugga på marken. Stunderna var många när jag satt på min gamla stubbe och lade den ena historien till den andra. Trollen och vargarna höll mig sällskap och domherren som satt i granen intill sjöng vemodiga sånger för mig.
Allt eftersom dagarna blev kortare och kallare berättade domherren i glada ordalag att snart kom vintern. Då hade draken redan flyttat sig djupare in i sin håla och riddaren hade för länge sedan dragit sin kos för att rädda prinsessor i andra sagoländer.
Jag satt ensam kvar i skogen och såg mig runt omkring på alla nakna träd som stod och huttrade i kylan. På deras grenar hängde dropparna tätt. Himlen var kallt blågrå
Det nöp kallt i kinderna och fötterna hade redan somnat men jag satt kvar ändå och höll vakt. Jag måste ju berätta för mamma om den första snön. När eftermiddagen led mot kväll och skuggorna blev längre reste jag mig och tittade upp mot himlen. Jag kände de första snöflingorna singla mot mitt ansikte och jag försökte fånga dem genom att sticka ut tungan, hålla den ute tills den blev alldeles iskall och stel. Sedan hörde jag mamma ropa och då var det kväll. Inne i värmen satt jag och mumsade på nybakta bullar och drack varm mjölk.
Senare när jag låg i min säng tyckte jag alltid att det var så spännande att veta att den första snön hade kommit. När jag på morgonen rullade upp rullgardinen och fick jag se en värld så vit ute. Marken gnistrade och i träden satt alla vinterns fåglar och höll konsert. Jag hoppade av glädje och kunde inte nog vänta tills jag fick springa ut i snön och pulsa. Den bar iväg i en väldig fart ner till skogen där jag stannade till och såg förundrat på alla träden och marken som var höljt i vitt. Runt omkring mig var det alldeles, alldeles tyst och domherren satt på sin gren och sov. Jag lade mig ner på marken och gjorde vinterns första snöängel…

Än idag kan jag känna allt detta när hösten och vintern kommer. Då pockar den lilla flickan i mig efter att få gå ut och följa höst och vinter. Det finns ingenting som fyller mig med sådan frid som skogen gör eller för den skull att stå och skåda ut över havet, att känna havets sälta i mitt ansikte i den hårda vinden. Jag återkommer ständigt till dessa tankar när jag vaknar på morgonen och ser att frosten har kommit. Någonstans längre fram hägrar våren. Men det blir då det.

Trelleborg 2002-11-04

© Linda Åberg Luthman – Höga Kusten Poeten
F:a Levande Text.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s