Ur led är tiden.


En krönika om Anna Lindh. Född 19 juni 1957 – Död 11 september 2003

Ur led är tiden.

Ondskan tog oss på sängkanten. Hon var inte gammal och hela livet låg framför henne. Kvinnan efterlämnade make och två barn. Massmedia tar hand om landssorgen men vem tar hand om deras? Vem tröstar Knyttet? Vem tröstar dem när deras natt blir tung och svår.? Att längta ihjäl sig efter mamma som inte kommer mer. Att sakna sin fru så mycket att hjärtat värker. Saknad, sorg och ensamhet. Vem skall reparera allt detta? Finns det någon som kan förstå? Världen fördömer och skickar kondoleanser. En statsminister får finna sig fort i en fruktansvärd situation och göra så gott han kan. Trösta, ge hopp, ge frid till ett folk som sörjer.

Tv: n går varm i alla vardagsrum, utsändelser om ondskan, den ena efter den andra. När ska vi lära oss att ta hand om varandra? Egoismen står bakom draperiet och ler sitt hånfulla leende. Anna Lindh är inte längre. Hon var.

En blomma som just hade slagit ut, trampad under ondskans skosula. Smulor. Hon föll för en kniv. En vanlig kniv. Det som däremot fanns bakom kniven var inget vanligt. Ett stycke mycket komplicerad människonatur. Men hur? Kommer vi nånsin att begripa hur och vad och varför? Under tiden vi grubblar finns det andra som tar sig rätten att utsläcka ytterligare andras liv. Värderingar om rätten till liv har flugit sin kos. Plötsligt har alla blivit experter i rutan. Otaliga intervjuer, varvas med minnestunder och alla försöker ge just sin specifika psykologiska förklaring till vad som hänt. Folket känner sig vimmelkantiga efter ett tag. Tillslut uppstår en mättnad. Jag orkar inte se mer. Jag vill inte höra. Vad ska polisen göra? Rävjakten fortsätter tills man fångat bytet. Vem ska trösta Knyttet?

I samhället vandrar de omkring, de trasiga själarna som kan göra sådant här. De blir offer i ondskans armé. Men… Finns det någon hotbild? Jo, den om att ondskan så lätt får övertaget i olika sammanhang. I Mellanöstern, Irak, New York, NK-huset i Stockholm, alla väpnade konflikter. Vardagen har sin egen mörka sida. Alla ska vi hålla sams. För enkelhetens skull. De som inte orkar, kan hamnar utanför. Vår trygga gemenskap, ett stöd här i livet. Men välfärden är inte längre i livet. Vilka ska fortsätta att kämpa mot ondskan? Kommer pengarna att räcka, budgeten hållas. När jag tänker på det tåras ögonen. Liv får stå tillbaka mot ekonomin. Ondskans broder Girigheten gnider sina händer.

Låt aldrig ordet empati urholkas till ett meningslöst prat om vårdgaranti, tillväxt, behovsprövad resurs, utökad verksamhet och solidaritet. Ute i kylan hittar vi dem som marginaliserats. En ensam trasig människa kan se ut på många vis. Ramarna gäller inte dem. Finns det inte längre plats för dem i himmelriket? Att formas till en galenpanna i det kärlekslösa samhället är inte svårt. Vi är inte så många som vågar visa ärlig sympati.

Hon, den friska röda rosen, hade hela livet framför sig. Ondskan tog ett rejält kliv på hennes stig. Maktlösheten sitter på första parkett och bakom ridån står ondskan och applåderar sin senaste succé. Publiken begär inget Da Capo. Stjärnan kan inte sprida sitt ljus mer.

2003-09-17

© Linda Åberg Luthman – Höga Kusten Poeten
F:a Levande Text Mörtsal 2012

Advertisements
Posted in Uncategorized

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s